Umeå universitets logga

This paper examines convergence of carbon dioxide (CO₂) emissions caused by oil combustion for a panel of 86 countries considering the importance of analyzing sub-periods separately. The investigation also points at the necessity of choosing a restricted global sample, which takes into account, for instance, that Eastern Bloc countries reacted differently to increasing world crude oil prices than the rest of the world. The analysis builds on examining the β-convergence hypothesis in a neoclassical growth model setting with additional control variables such as emissions from combustion of solid fuels. The results reveal evidence in support of unconditional β-convergence of CO₂ emissions intensity due to oil combustion in the restricted sample for the sub-periods 1973–1979 and 1979–1991, while no evidence for convergence was found for the post-1991, pre-Kyoto period. We could not find support for coal substituting technologies.

Tvärsnittskalkyler används ofta för att bedöma invandringens effekter på offentliga finanser, tex i en av bilagorna till finansdepartementets långtidsutredning. Att tolka statiska omfördelningseffekter mellan infödda och utrikesfödda svenskar som faktiska offentliga kostnader eller intäkter för invandring är dock problematiskt. Internationella longitudinella studier har pekat på en rad effekter som talar emot att tolka tvärsnittskalkyler annat än i finansiella flöden i offentlig sektor. Vi menar att metoden behöver utvecklas för att kunna tolka invandringens faktiska kostnader och intäkter

Denna studie analyserar hur frågan om fördelning och placering av räntan från de norrländska naturresurserna uppkommit, gestaltats och utvecklats av norrländska företrädare och i den nationella politiken gentemot Norrland under perioden 1850-2016. Utgångspunkten för analysen är att Norrlands utveckling under perioden följer ett mönster som visar stora likheter med vad andra naturresursrika regioner i världen upplevt. Samtidigt har det norrländska förloppet även präglats av unika aspekter relaterade till den svenska välfärdsstatens utveckling samt den svenska ekonomins position i internationell ekonomi under 1900-talet.

Inledningsvis visar vi hur Norrland från 1850 fram till omkring 1940 följde ett mönster för en naturresursrik region i enlighet med vad nordamerikanska ekonomisk-historiker som Douglass C. North och Harold A. Innis beskriver. Naturresursexporten expanderade kraftigt men produktionen kom till följd av regionens alltför svaga strukturer för finansiering och ägande att hamna under exogena aktörer. Genom arbetet med att attrahera investeringar till Norrland kom regionens politiska aktörer däremot att bli medvetna om hur politisk mobilisering och organisering kunde få nationalstatsnivån att tilldela Norrland olika offentliga resurser. Perioden från 1940 till 1990 kännetecknades sedan av en rent-seeking-strategi vars mål var att indirekt återföra delar av den ”förlorade” naturresursräntan till Norrland genom agerande inom det politiska systemet. Norrlandskommitténs betänkande från 1949 satte dagordningen för denna strategi. Ett avgörande argument för en expansion av den statliga Norrlandspolitiken i storlek och omfattning från 1940-talet blev att regionen förtjänade kompensation för den naturresursränta som dittills ofta tillfallit exogena aktörer. Den politiska strategin, där naturresursräntan kopplas samman med offentliga utgifter, blev med tiden så dominerande att den nästan helt trängt undan alternativa utvecklingsstrategier. Det blir särskilt tydligt i vår analys av perioden efter 1990 då de dominerande regionala aktörerna inte förmådde förändra sitt agerande och målsättningar, trots att det fanns tydliga indikatorer på att den traditionella strategin borde ha ifrågasatts.

Den norrlandspolitik som utvecklats efter 1940 kan därigenom betraktas som en kompensation för oförmågan hos företagare och politiker i Norrlands eliter att uthålligt transformera förmögenheter baserade på resursräntor till nya och diversifierade verksamheter i starka urbana strukturer. Regionens politiska strategi har istället varit inriktad på att genom offentliga satsningar och transfereringar återföra räntan från naturresurserna till regionen med så begränsad påverkan på lokaliseringsmönstret som möjligt. Naturresursräntan har använts till att säkra väljarbasen för de politiska eliternas strukturer i allians med den naturresursintensiva basindustrins företrädare och ägare. Därmed har inte heller en förskjutning av fokus i Norrland, en strukturomvandling, från naturresursutvinning till en placering av räntan i urbant lokaliserade förädlande näringar varit aktuell. En starkare direkt regional och icke-politiskt bestämd kontroll av räntan t.ex. via ett decentraliserat ägande av aktier i naturresursnäringar och fastigheter har istället vanligen avvisats av de aktörer som formulerat regionens problem och agenda.

Denna studie analyserar hur frågan om fördelning och placering av räntan från de norrländska naturresurserna uppkommit, gestaltats och utvecklats av norrländska företrädare och i den nationella politiken gentemot Norrland under perioden 1850-2016. Utgångspunkten för analysen är att Norrlands utveckling under perioden följer ett mönster som visar stora likheter med vad andra naturresursrika regioner i världen upplevt. Samtidigt har det norrländska förloppet även präglats av unika aspekter relaterade till den svenska välfärdsstatens utveckling samt den svenska ekonomins position i internationell ekonomi under 1900-talet.

Inledningsvis visar vi hur Norrland från 1850 fram till omkring 1940 följde ett mönster för en naturresursrik region i enlighet med vad nordamerikanska ekonomisk-historiker som Douglass C. North och Harold A. Innis beskriver. Naturresursexporten expanderade kraftigt men produktionen kom till följd av regionens alltför svaga strukturer för finansiering och ägande att hamna under exogena aktörer. Genom arbetet med att attrahera investeringar till Norrland kom regionens politiska aktörer däremot att bli medvetna om hur politisk mobilisering och organisering kunde få nationalstatsnivån att tilldela Norrland olika offentliga resurser. Perioden från 1940 till 1990 kännetecknades sedan av en rent-seeking-strategi vars mål var att indirekt återföra delar av den ”förlorade” naturresursräntan till Norrland genom agerande inom det politiska systemet. Norrlandskommitténs betänkande från 1949 satte dagordningen för denna strategi. Ett avgörande argument för en expansion av den statliga Norrlandspolitiken i storlek och omfattning från 1940-talet blev att regionen förtjänade kompensation för den naturresursränta som dittills ofta tillfallit exogena aktörer. Den politiska strategin, där naturresursräntan kopplas samman med offentliga utgifter, blev med tiden så dominerande att den nästan helt trängt undan alternativa utvecklingsstrategier. Det blir särskilt tydligt i vår analys av perioden efter 1990 då de dominerande regionala aktörerna inte förmådde förändra sitt agerande och målsättningar, trots att det fanns tydliga indikatorer på att den traditionella strategin borde ha ifrågasatts.

Den norrlandspolitik som utvecklats efter 1940 kan därigenom betraktas som en kompensation för oförmågan hos företagare och politiker i Norrlands eliter att uthålligt transformera förmögenheter baserade på resursräntor till nya och diversifierade verksamheter i starka urbana strukturer. Regionens politiska strategi har istället varit inriktad på att genom offentliga satsningar och transfereringar återföra räntan från naturresurserna till regionen med så begränsad påverkan på lokaliseringsmönstret som möjligt. Naturresursräntan har använts till att säkra väljarbasen för de politiska eliternas strukturer i allians med den naturresursintensiva basindustrins företrädare och ägare. Därmed har inte heller en förskjutning av fokus i Norrland, en strukturomvandling, från naturresursutvinning till en placering av räntan i urbant lokaliserade förädlande näringar varit aktuell. En starkare direkt regional och icke-politiskt bestämd kontroll av räntan t.ex. via ett decentraliserat ägande av aktier i naturresursnäringar och fastigheter har istället vanligen avvisats av de aktörer som formulerat regionens problem och agenda.